Jag har deltagit i Bettys inspirationsmöte med två fantastiska föreläsare Glada Hudik teaterns grundare Pär Johansson och föreläsaren Linda Gerstenmayer.
Nedan ser ni Linda Gerstenmayer som berättade för oss om ett destruktivt liv och hur hon tog sig ur det och fick självförtroende. Det är inte lätt att föreläsa och att lämna ut sina känslor såsom Linda har gjort. Jag beundrar henne fantastisk mycket för att hon ville dela med sig så djupa känslor som många inte skulle orkat ens tala om. Som jag förstod så började det med att någon vräkte ur sig att Linda var för mycket. Det var nog inte meningen att hon skulle höra det, men hon hörde. Vad man glömmer är att även om någon har en åsikt om en så spelar det ingen roll. Jag har varit på fler föreläsningar med Linda där hon har föreläst om retorik. Hon gjorde en rolig övning med publiken. Hon bad oss tänka på någon vi såg upp till och härma den personens kroppspråk. Sedan bad hon oss tänka på någon vi inte ser upp till och vips ändrades allas kroppspråk. Vad jag här fick lära mig av Linda var att man borde tänka på sin hållning och på vad det är man faktiskt sänder ut. För hur vill du att andra personer ska uppleva dig?
Jag vill bara säga en sak: Linda du är fantastisk och jag beundrar dig för hur du valde att dela med dig av dina svåra år. Din historia är guld värd för alla människor för alla går vi igenom skärseld innan vi hittar oss själva.
3 beteendevetares åsikter om mig varar ingen är i närheten av sanningen om mig.
Jag har fått höra flera olika saker från 3 olika beteendevetare. Den första påstod att jag var för blyg och inte tog plats. Den andra påstod att jag var naiv som hoppar på saker utan att vara rädd. Den tredje påstod att jag var dominant och hellre pratade om mig själv än att lyssna på vad andra hade att säga. Det är 3 vilt skilda uppfattningar som dessutom är långt i från varandra. Jag kan säga att jag är inget av det någon av dessa tre beteendevetare påstår om mig även om var och en skulle skaffa sig tusen vittnet i var. Jag vet vem jag är och kommer aldrig påverkas av hur andra läser av mig. För ingen hör mina tankar och kan aldrig bevisa vem jag är för mig i varje fall. Jag känner mig själv bäst och tar det alla andra säger med en rejäl nypa salt. Jag har även fått höra att jag är envis, men jag skulle hellre kalla mig för att jag vet vad jag vill och vad jag inte vill. Att inte låta mig påverkas har inte med min envishet att göra. När jag än har lyssnat på andra och blivit påverkad har det alltid gått fel och jag har hamnat på ruta en igen. För att komma vidare med spelet för att komma vidare på ruta två så vet jag med facit i hand att jag aldrig ska låta mig påverkas mer av andra människor oavsett vad det handlar om.
Om någon ställer mig frågan ”hur uppfattas jag eller hur uppfattar du mig”. Jag skulle då säga det som jag ser positivt med en annan människa för att ge människor bättre självförtroende. Vi är redan så självkritiska så varför ska man belysa något som en människa inte har tänkt på som nu ska börja tänka på dessa brister också? Det går bara åt energi att behöva försvara sig eller bevisa att man inte är en sådan som folk påstår att man är. Det spelar mig ingen roll hur folk än analyser mig för tusen människor kommer att ha tusen olika åsikter och inget av dem kan tala om för mig vem jag är. Jag vet vem jag är och det går inte att rubba den åsikten om mig.
Jag kan lika gärna köpa en vas och fråga tusen olika människor vad de anser om vasen. Jag kommer få tusen olika svar på hur vida den är fin eller inte. Jag skulle även på tusen olika svar hur man kan göra den finare. Skönheten ligger i betraktarens ögon så även hur vi upplever varandra. Att någon uppfattar mig på ett sätt har ingeting med min verklighet att göra. Det är så lätt att döma en person på förhand och man tror sig känna även den man lever med som visar nya sidor hela tiden för vi utvecklas. Moralen hos en människa förändras aldrig därför tror jag aldrig att en människa blir en bättre människa med tiden.
Glada Hudik teatern Pär Johansson fick publiken till både skratt och tårar, hur lyckades han?
Jag har aldrig varit med om en föreläsare som får publiken till att först skratta sedan gråta för att få alla att skratta igen. Detta lyckades Pär med genom hur han med en otrolig självdistans berättade om sina roliga misstag. Han hade precis börjat jobba på ett behandlingshem för utvecklingsstörda personer. Han kliver in och klappar en man på huvudet och talar bäbisspråk med honom. Han säger ”var är personalen”? Mannen lägger i från sig sin tidningar och svarar att han är personalen. Denna man talade inte med Pär på 3 år och sedan gick i pension. Kan ni förstå hur jobbigt det måste ha varit för Pär att mista honom för att vara utvecklingsstörd och på detta berätta detta för publiken? Detta är verkligen höjden av att dela med sig och att bjuda på sig själv. Vi fick även se reklamavsnitt med IQA där praktikanten är en kille med downsyndrome som tillhör Glada Hudik teatern. I reklamen får man se fördomar som folk har mot barn/ungdomar som har down syndrom. En av killarna talar bäbisspråk med praktikanten som har down syndrom och praktikanten i sin tur frågar chefen om han som talar bäbisspråk är frisk i huvudet.
Senare under kvällen fick vi även se ”brev till framtid mamma”. Det handlade om en kvinna som hade fått reda på att det barn hon bar på hade down syndrom. Man har då samlat flera barn med down syndrom som berättar för denna mamma om att hennes barn inte behöver vara olycklig utan kan finna lycka. Det var ett oroligt gripande film och inte ett öga var torrt när vi fick se den filmsnuttet. Pär är verkligen fantastisk god och ödmjuk människa som verkligen har fått uppleva livets svåra stunder och lärt sig massor på vägen.
